I min enfald

Under det senaste året har jag förundrats över världens gång. Titt som tätt trummas slagordet ”tolerans”. Det är honnörsordet, kännetecken nummer ett på en god människa idag. Det gäller att vara ”tolerant”, ”vidsynt”, ”accepterande”, ”tillåtande”, ”inklusiv”. Och visst låter det fint om alla skulle vara toleranta. Men det är bara det att denna nya version av tolerans inte handlar om tolerans rakt igenom, alltså konsekvent tolerans, utan om tolerans gentemot liktänkande. Din uppfattning i olika frågor skall vara samma som majoritetens. Alternativt massmedias och kulturelitens. Avviker din åsikt, så har du inte endast fel. Du är inte endast dum. Du är också ond, alltigenom ond, fördärvad. Om dig kan man därför tala hur fult eller nedsättande som man vill. Ingen behöver känna dig. Det räcker med att man vet din åsikt för att veta hur ond du är. Och det lär väl inte dröja speciellt länge förrän man även får göra vad man vill med dessa avvikare.

Idag riskerar man i Sverige sin yrkeskarriär om man skriver under ett upprop för att bevara den traditionella synen på äktenskapet. Att skriva positivt om äktenskapet i en stor dagstidning efterföljs av offentlig avrättning i media och i internet. Och detta gäller nu både präster och lekmän. Inte är det mycket bättre i Finland heller. Idag kan du inte skriva en uppskattande personporträtt av en så kallad kvinnoprästmotståndare i din tidning för då får du prenumerationer uppsagda. En sådan människa kan helt enkelt inte vara god på någon punkt. Det vet man ju redan utifrån dennes åsikt. Tidningars ledarspalter klagar på att lynchningen av dessa fundamentalister uteblivit. De är mentalt störda, rubbade.

Jag har trott att kyrkans hägn skulle vara en plats skyddad från denna selektiva tolerans och att dess bluff skulle lätt genomskådas. Så icke. Vår Herre Jesus sade en gång (Matt 5:43): ”Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän.” Det har blivit tumregel nummer ett, trots att Guds son fortsatte med orden (v. 44): ”Men jag säger er: älska era ovänner och be för dem som förföljer er.” Ingen i ledande position vill sätta sig emot mobben. Nej, bättre att haka på.

Sade Jesus inte också (Matt5:39) ”Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom”? Jag kanske läser fel, det kanske stod ”slå den onde inte endast på den högra kinden, utan vänd också dig mot den andra”? Oavsett hur fel man tycker den andre har, skall det inte förta människovärdet. Men jag kanske har haft fel.

I min enfald har jag trott att den stora skatten har varit evangeliet, budskapet om Jesus Kristus som dog och uppstod för mina synder skull så att jag på basis av vad han gjort kan inför Gud förklaras rättfärdig och finna nåd och salighet. Jag trodde detta var utgångspunkten i våra lutherska bekännelseskrifter, den lära varmed alla andra läror skulle bedömas. Jag trodde detta var det evangelium som skulle förkunnas till alla folk, som utgjorde grunden för den världsvida kyrkans existens och om vilken aposteln Paulus (Gal 1:8) skrev: ”Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” Och jag trodde att apostel Johannes (1 Joh 2:22) gav ett viktigt verktyg för oss när han skrev: ”Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen.” Ändå får man arbeta som präst, trots att man kastar både Bibel och trosbekännelse på historiens skräphög, vingklipper Gud på hans allmakt och helighet. Nej, dagens evangelium, den enda rätta läran utefter vilken alla andra läror och lärare bedöms – ja, var och en har väl räknat ut vilken den läran är.

I min enfald har jag trott att kristna i alla tider inte bara borde uppmuntras utan även påbjudas att leva ut sin tro, även om omvärlden inte alltid uppskattar. Jag trodde att vår Herre menade allvar (Matt 5:14-15) med orden ”Ni är världens ljus, inte kan en stad döljas som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset.” Men jag har nu från högsta ort fått besked om att en sann kristen inte låter sin övertygelse synas. Ja, alltså i frågor där du är politiskt inkorrekt. Att vara god präst, det är att böja sig för det som ligger i tiden. Man kunde ju undra vad kristna i muslimska länder skulle säga, de som dödas för sin tros skull, om de uppmanades att till det yttre leva som muslimer med Koranläsning och moskébesök men tro i hjärtat, utom synhåll och bortom anstöt.

Jag hade trott att en god kristen inte kan tjäna både Gud och mammon, och att valet skulle vara självklart (Luk 16:13), och jag hade trott att Herren och hans efterföljare skulle ha omsorg om den lilla hjorden (Luk 12:32) men tydligen går fyra miljoner skattebetalare före några futtiga troende. Jag hade trott att det var viktigare med det förlorade fåret än de 99 som var skyddade, men icke. Jag hade trott att en Guds tjänare inte skall låta levebrödet gå före Guds rike (Rom 14:20), men ändå tycks omsorgen om lönen gå framom Kyrkans väl.

Det gäller tydligen för mig att överge min bokstavstro, mogna i min unga och naiva tro, övergå från min svartvita föreställning till mer nyanserade åsikter och kasta av mig de döda dogmernas skygglappar. För inte kan väl 2000 års kristen tro och traditiona ha rätt.